Dom senaste åren har jag tagit farväl av en drös betydelsefulla människor pga olyckliga omständigheter och alla har dom vandrat över till andra sidan alldeles för tidigt..
Med tiden har jag lärt mig acceptera sorgen och leva med saknaden av alla förlorade själar,alla förutom en
- anders.
Jag kan forfarande känna känslan,dofterna och tankarna som som la sig över mig den där dagen då allt förändrades för alltid på ett fåtal sekunder.
I slutet av Juli sommaren 2oo6 satt jag och marre på forssaklackskolan och disskuterade livet och då ställde hon en fråga som fortfarande får mig att rysa.
" Hurfan skulle vi klara oss om calle eller anders dog ?"
Jag kunde knappt föreställa mig det scenariot,men jag visste att jag skulle gå under om det skulle ske.
Den 4:de Augusti 2oo6 ringde marre,något sammanbiten och förklarade för mig att vi måste ses.
Så jag traskade upp på forssaängskolan och satte mig i väntan på att marre skulle komma,och när hon väl kom så var hon inte själv.
Med sig hade hon ca 15 av våra vänner,och redan där fattade jag att något var fel - ingen rörde en min,alla såg ner i marken och ett fåtal "vågade" möta min blick när dom gick förbi mig.
Marre vek av från gruppen och kom fram, tog tag i mig "kom,sätt dig ner mickis"
Där satt jag som ett frågetecken,med mina händer i marres händer och tankarna i mitt huvud drog runt som en jävla orkan.Vad är det frågan om ?
" Mickis,...anders är död"
Efter dom meningarna är det svart,tydligen hade jag bara växlat mellan att vara hysterisk och okontaktbar.
Det är utan tvekan det värsta jag gått igenom,och precis som jag sa tidigare så gick jag under-totalt.
Men tack vare klockrent underbara vänner så tog jag mig upp igen men det tog tid,under några veckor så "jobbade" marre och sanna skift med att sova med mig,laga mat och gud vet allt dom gjorde.
Jag och anders hade en speciell relation,han är den enda människa som jag öppnat mig för och som visste ALLT om mig och mina upplevelser i livet.
Han stod vid min sida när jag flyttade till fosterfamilj,när jag förlorade mamma och när allting kändes hopplöst så fick han mig alltid på andra tankar. Jag har han att tacka för att jag tog mig levande ur tonåren..
Tillsammans har vi skapat underbara,galna och fina minnen som jag bär med mig varje dag.
Platser,låtar och dofter tar mig tillbaka till våran tid,och ibland känns det som om du lever..
Kan komma på mig själv hur jag ökar farten för att snabbare komma runt hörnet på våran plats och mötas av ditt leende men istället möts jag av tomhet och verkligheten.
Du hjälper mig fortfarande igenom tuffa perioder och du finns med mig i både hjärta och minne.
Föralltid saknad&älskad min vackraste ängel!<3
Vi ses snart,på en bättre plats och då förevigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar